Historia 1809–2015

Hans von Rettigs släktgren, vars intressen äger Per Christian Rettig & Co AB, representerar den åttonde och nionde generationen av familjen sedan anfadern Steffen Cerillius Rettig på 1790-talet flyttade från Tyskland till Sverige där han startade upp sin näringsverksamhet. Hans son Per Christian Rettig startade 1809 en tobaksfabrik i Gävle och företaget P.C. Rettig & Co bildades. Med ursprunget i tobaksindustrin har familjen sedan varit verksam i en rad olika verksamheter i både Sverige och Finland, bland annat inom skeppsbyggeri, järnhantering, rederiverksamhet, bryggeri och industriproduktion.

1:a generationen

Steffen Cerillius Rettig (1750–1828)

Steffen Cerillius föddes i Hamburg där han fick sin utbildning inom tobaksyrket. Efter sina lärlings- och gesällår blev han tobaksmästare i det närbelägna Altona. År 1787 flyttade han med sin familj till Ringkjøbing i Danmark, dit han kallats för att anlägga och driva en tobaksfabrik. Den lilla staden på Jyllands västkust bjöd dock på mycket begränsade framtidsutsikter varför han snart sökte sig vidare. Valet föll på Karlskrona i Blekinge dit han flyttade 1791. Där blev Steffen Cerillius snart en av delägarna till Carlskrona Tobaks-Fabrique och även dess fabriksmästare. Han behöll denna befattning i hela 30 år och under hans ledning blev fabriken stadens avgjort största producent av tobaksprodukter. 


Steffen Cerillius fick tre söner som alla kom att verka inom tobaksindustrin. Dock blev det endast mellansonen Per Christian som kom att överleva sin far. Steffen Cerillius möjliggjorde för den kommande generationen engagemang inom entreprenörskap. Steffen Cerillius siluett som också finns i logotypen för PC Rettig & Co:s ägarbolag Per Christian Rettig & Co AB symboliserar möjliggörandet, vilket också är ett av bolagets kärnvärden.

2:a generationen

Per Christian Rettig (1788–1862)

Per Christian fick under faderns ledning lära sig tobaksyrket. År 1808 skickades han på en studieresa till London. Där utsattes han en dag för ett rånförsök under en promenad i hamnen. En landsman, Carl Brelin från Gävle, hörde hans rop på hjälp och kom till undsättning. De kom att lära känna varandra och när Brelin förstod att Per Christian var en utbildad fackman inom tobaksbranschen övertalade han honom att slå sig ner i Gävle för att där starta en tobaksindustri, vilket staden saknade. Brelin själv kunde ingenting om tobak men var redo att gå in med kapital i det gemensamma företaget. 

Firman PC Rettig & Co grundades 1809, till en början i en mycket blygsam skala. Verksamheten kom att växa snabbt och på 1820-talet hade firman redan ett dussin etablerade varumärken varav det mest kända, Gefle Wapen, även omnämns i ”Fänrik Ståls Sägner”. I sin kompanjons hem träffade Per Christian sin blivande hustru, Brelins svägerska, Catharina Jäderholm (1783–1844). 

Hennes far hade varit en framgångsrik affärsman. Enligt vissa uppgifter ärvde hon en summa pengar som användes till att expandera firman. När Carl Brelin avled år 1826 hade Per Christian i vilket fall som helst tillräckliga medel att köpa ut samtliga dennes arvingar. Detta hindrade honom inte att också satsa på andra verksamheter. År 1831 köpte han Kilafors bruk och några år senare startade han ett skeppsvarv och ett rederi. Skeppsbyggandet kom att utvecklas till det s.k. Rettigska varvet, där en lång rad båtar byggdes. År 1887 ödelade en stor brand varvet som då lades ned. Varvet bidrog i stor grad till att göra Gävle till en av Sveriges viktigaste rederistäder. 

År 1844 blev Per Christian änkeman och gifte om sig året därpå med den 28 år yngre Charlotta Fahnehjelm (1816-1873). Med sin första hustru hade han fått sex barn och med sin andra fick han nu sex barn till. Det blev sönerna Pehr Cerelius, Carl Anton och Robert ur den första kullen som kom att driva de olika affärsverksamheterna vidare. 

3:e generationen

Pehr Cerelius Rettig (1811-1871)

Pehr Cerelius flyttade på faderns uppmaning från Gävle till Åbo 1845 för att där starta en tobaksfabrik. Samma år ansökte han om finländskt medborgarskap samt om tillstånd för att grundlägga en fabrik. Han var då en man på 35 år med gedigen erfarenhet av tobaksbranschen och hade bedrivit både merkantila och språkstudier utomlands. Fabrikstillverkningen tog snabbt fart och från slutet av 1850-talet var firman PC Rettig & Co Finlands största tobaksindustri. Denna position behöll man fram till 1896 då den Strengbergska fabriken intog första platsen. 

Pehr Cerelius förblev ogift i hela sitt liv och tidigt ställdes frågan om vem i familjen som skulle ta över efter honom. Till slut föll valet på brorsonen Fredric som år 1867 flyttade över till Åbo för att bistå sin farbror.  

Carl Anton Rettig (1814–1896)

Carl Anton blev redan under sin faders tid ägare till Kilafors bruk som han drev med framgång fram till 1895 då bruket såldes. Under hans tid förbättrades produktionen väsentligt, först genom tillverkandet av gjutstål och sedan av martinstål. Han var riksdagsman för Gävleborgs län i Första kammaren. Carl Anton var gift två gånger och hade sammanlagt 9 barn varav 7 nådde vuxen ålder; ingen av dem fortsatte i familjens företag.

Robert Rettig (1818–1886)

Robert blev den enda av faderns tolv barn som stannade i Gävle där han tog över familjefirman. Efter en lång studieresa, som bland annat tog honom till Amerika, inträdde han som 22-åring i faderns firma som delägare. Redan följande år gifte han sig med Adelaide Garberg (1821-1892) från Gävle. 

Under hans tid moderniserades tobakstillverkningen och större lokaler anskaffades. 


Den verksamhet som intresserade Robert mest torde dock ha varit rederirörelsen. Han ägde på sin tid den största enskilda handelsflottan i landet. Liksom sin bror Carl Anton var han under 1870-talet medlem av riskdagens Första kammare. Vidare var han ledamot av stadsfullmäktige i Gävle och i många år dess ordförande. Han satt också i en mängd sociala, kyrkliga och kommunala nämnder samt deltog aktivt i bildandet av Gefleborgs enskilda bank, vilken skulle få stor betydelse för stadens näringsliv. 

Robert och Adelaide Rettig fick sju barn, den äldste sonen Fredric kom att ta över rörelsen i Åbo samtidigt som son nummer två, John, efterträdde sin far i Gävle.


4:e generationen

Fredric von Rettig (1843–1914)

Fredric sändes efter avslutade skolstudier av föräldrarna på en bildningsresa till utlandet, under vilken han bland annat studerade historia och litteratur vid universitetet i Genève. I Nice lärde han känna Leopold von Horn, en ung svensk sjöofficer i fransk tjänst. De kom att bli vänner och vistades efter hemkomsten ofta i varandras hem. Detta fick till följd att de förälskade sig i varandras systrar och kom att gifta sig med några månaders mellanrum. År 1865 gifte sig Fredric med Sophie von Horn (1841-1896). De hann få två barn innan de flyttade över till Åbo, där Fredric fått anställning vid farbroderns firma. Vid farbroderns död blev Fredric ensam ansvarig för driften av firman i Åbo, även om fadern stod kvar som ägare fram till sin död 15 år senare.

Under Fredric von Rettigs ledning infördes moderna produktionsmetoder. Från att i början mest ha arbetat med handkraft gick man över till ångmaskiner och år 1901 gick man över till elektrisk drivkraft från eget kraftverk. I slutet av 1800-talet ökade cigarrettkonsumtionen i Finland starkt och förryskningspolitiken gjorde också att intresset för de rysktillverkade cigarretterna sjönk väsentligt till förmån för inhemska cigarretter. Rettigs kunde dra nytta av denna stora ökning och var vid sekelskiftet marknadsledare med Beirutski som det främsta varumärket. Från år 1903 intog cigarretterna den ledande platsen ibland företagets produkter och så skulle det förbli i fortsättningen. Utöver familjefirman deltog Fredric även på andra sätt i utvecklingen av näringslivet i Åbo. Bland annat deltog han år 1897 i bildandet av Ångfartygsaktiebolaget Bore. 

Liksom sina släktingar i Sverige tog Fredric von Rettig plats i stadsfullmäktige där han satt i 17 år. Han blev utnämnd till kommerseråd 1883 och blev adlad och introducerad i det finska riddarhuset år 1898.  Han tog initiativ till både arbetarbostäder och till en sjuk- och begravningskassa. Han finansierade uppförandet av ett stadsbibliotek för Åbo på villkor att staden kunde upplåta en tomt för ändamålet, vilket den också gjorde. Han var sedan under många år ordförande för bibliotekets styrelse. Fredric von Rettig blev tidigt intresserad av historia och därför var det naturligt för honom att även stödja bildandet av Åbo historiska museum, vars utveckling han sedan bidrog till under mer än 30 år.

Med sin hustru fick han sju barn, varav sex levde till vuxen ålder. Den äldste sonen Henning övertog firman, bröderna Eric och Pontus bedrev bägge jordbruksstudier och blev godsägare under delar av sina liv. Eric kom senare att bli ordförande i svenska folkpartiet och få en mängd officiella uppdrag, bland annat var han direktör för Lantmannabanken och elektor i två riksdagsval. Pontus, som dog redan i trettioårsåldern, flyttade till Sverige. Hans sonson var regissören Claes von Rettig (1931-2013).

John Rettig (1847-1907)

John fick sin merkantila utbildning i Tyskland, England och Frankrike. Vid faderns död 1886 övertog han familjefirman i Gävle och utvecklade produktionen ytterligare. Liksom sin far var han under många år ordförande i stadsfullmäktige och var representant för Gävle i riksdagens Första kammare. Han var även ordförande för Gefleborgs enskilda bank. Hans energiska insatser för industri- och lantbruksutställningen i Gävle 1901 bidrog till att utställningen blev klar i tid och gick runt ekonomiskt. 

John gifte sig år 1872 med Antonie von Eckerman (1846-1933) men äktenskapet blev barnlöst. Vid hans död 1907 gick all hans egendom vidare till hustrun som med framgång drev familjeföretaget vidare, ända till företaget år 1915 gick upp i Svenska tobaksmonopolet. Därmed sattes en slutpunkt för familjen Rettigs tobakshantering i Sverige, som hade startat i Karlskrona år 1791.

Vid Antonies död tillkännagavs en stor donation till hemstaden Gävle. Förutom fastigheter och en värdefull konstsamling bestod den av närmare 3 miljoner kronor som skulle användas till byggandet av ett konstmuseum. Denna donation möjliggjorde byggandet av Gävle museum, som invigdes år 1940. Museet ombildades år 1978 till Gävleborgs läns museum men Rettigs konstsalar utgör fortfarande museets kärna. 

Hjalmar Rettig (1856–1925)

Hjalmar kom att göra sig en karriär utanför företagandet. Hjalmar utbildade sig till jurist och tjänstgjorde vid Svea hovrätt och blev sedermera utsedd till kansliråd. Han var politiskt intresserad och kämpade för införandet av ett proportionerligt valsystem. Han gifte sig 1887 med Julia Björkman (1867-1944), som var dotter till landshövdingen i Gävle, Carl Björkman.

Familjen bodde på Villagatan i Stockholm. Makarna fick två söner, Herbert (1888-1962) och Nils (1892-1933), som bägge skulle få problem med hälsan. Nils dog ogift redan vid 41 års ålder medan Herbert gifte sig på äldre dagar. Vid 54 års ålder gifte han sig med den 27 år yngre Ing-Marie Rehnberg (1915-1995). De träffades då han var patient på Sabbatsbergs sjukhus där hon gjorde sin elevpraktik som en del i sin sjuksköterskeutbildning. Herbert studerade bland annat statskunskap, historia och fornkunskap i Uppsala. År 1916 blev han filosofie doktor i historia vid universitetet i Leipzig. Med tanke på sin klena hälsa fick Herbert leva ett stillsamt liv där han allt mer kom att ägna sig åt läsning, arkivstudier och hembygdsfrågor.

I och med föräldrarnas och broderns död blev Herbert ensam ägare till huset på Villagatan och senare köpte han även Skånelaholms slott norr om Stockholm. Hit förde Herbert en mängd föremål ifrån familjen Rettigs historia och på vindsplanet inrättade han ett mindre allmogemuseum. Herbert Rettig gick bort 1962 men redan innan hade makarnas donation till Vitterhetsakademien offentliggjorts. Den omfattade bl.a. huset på Villagatan 3, Skånelaholms slott samt fondmedel för det s.k. Rettigska priset och de Rettigska stipendierna. Priset ska vartannat år gå till en framstående eller lovande forskare inom det historisk-antikvariska området och vartannat år till en forskare verksam inom det filosofiska-filologiska området. När det gäller stipendierna så ska de gå till studerande eller yngre tjänstemän inom akademiens arbetsområde.

5:e generationen

Henning von Rettig (1866–1924)

Henning studerade under åren 1885-89 vid universitet i Genève samt på olika håll i Tyskland och England för att förbereda sitt inträde i familjefirman, vilket skedde vid 23 års ålder. Han fick sedan lära sig alla steg i tobakstillverkningen ifrån grunden och när han blev firmans biträdande chef år 1893 var han väl förberedd. Samma år gifte han sig med Anna von Horn (1872-1953). Vid faderns död i oktober 1914 övertog Henning ledningen av firman och blev också ensam ägare av den. Henning von Rettig blev chef för familjefirman i en krävande tid då det första världskriget just brutit ut. För tobaksindustrin var frågan om importen av råvaran den mest brännande. Förbindelserna med Tyskland, varifrån man hitintills importerat råtobaken, avbröts omedelbart. Nu fick man istället försöka att via ryska leverantörer få in tobakspartier men det stötte på stora svårigheter, då järnvägarna i första hand togs i anspråk för krigsleveranser. Konkurrensen om de laster som väl kom fram var stor och priserna sköt i höjden. Trots alla svårigheter lyckades firman under de första krigsåren inte bara uppehålla produktionen utan till och med öka den betydligt.

Liksom sina företrädare var Henning aktiv också inom det politiska livet. Han satt i Åbo stadsfullmäktige och i styrelsen för en rad allmännyttiga bolag och stiftelser. Även det lokala näringslivet intresserade Henning och han var bland annat ordförande för Åbo Aktiebank och satt i 25 år i direktionen för isbrytarbolaget Avance. Henning von Rettig såg tidigt kalkindustrins möjligheter och var länge en mycket aktiv styrelseledamot i Pargas Kalkbergs AB, en föregångare till det som skulle bli Partek. Liksom sin far var han svensk vice konsul i Åbo.

Henning var i sin ungdom en ivrig sportsman och utmärkte sig särskilt på den tidens höga cyklar. En annan av hans sporter var segling och han förblev en trogen seglare under större delen av sitt liv och han stöttade seglingssporten på flera olika sätt. Henning von Rettig fick endast leda familjeföretaget i 10 år då han gick bort ganska oväntat vid 58 års ålder.

Han fick med sin hustru fyra barn, varav den äldsta, Hans, kom att bli hans efterträdare.

6:e generationen

Hans von Rettig (1894-1979)

Hans skulle sommaren 1914 börja på handelshögskolan i Dresden men kriget kom emellan så han fick gå in i familjefirman istället och lära sig yrket praktiskt ifrån grunden. Han lärde sig mycket av att arbeta med sin far under världskriget och var väl förberedd när denne avled 1924. Hans von Rettig genomförde stora investeringar för att kunna öka produktionen och under toppåret 1929 tillverkade bolaget 1,65 miljarder cigarretter. Under depressionsåren föll produktionen tillbaka men ökade igen under andra delen av 30-talet så att man 1937 närmade sig 2 miljarder cigarretter. Företaget fortsatte även med cigarrer, piptobak och snus, fast i mindre skala. År 1940 förvärvade företaget aktiemajoriteten i den gamle konkurrenten Strengbergs i Jakobstad och en total fusion emellan de två bolagen genomfördes 1976.

Under det andra världskriget ökade efterfrågan av cigarretter starkt och man har beräknat att 60 % av den årliga produktionen under krigsåren gick till militären. Liksom under det tidigare världskriget så blev råvaruleveranserna den svåraste uppgiften att lösa. Visserligen upphörde de aldrig helt men fick omdirigeras allt eftersom kriget framskred. Under krigsåren importerade Rettigs bland annat ifrån Bulgarien, Grekland, Rumänien, Turkiet och Italien. Under vinterkriget och även därefter lät firman bygga ett flertal skyddsrum på fabriksområdet eller i dess omedelbara närhet dit inte bara personalen utan även stadsborna runt omkring kunde ta sin tillflykt under bombardemangen.

Förhållandena för företagets personal förbättrades högst väsentligt under Hans von Rettigs tid. 1936 byggdes det storkök och matsalar för att all personal skulle kunna erbjudas en gratis lunchmåltid och efter kriget erbjöds personalen gratis sjukhus- och läkarvård.

Sjöfarten var också något som låg Hans varmt om hjärtat. 1926 tog han över aktiemajoriteten i Ångfartygsaktiebolaget Bore. Efter att tidigare bara ha trafikerat sträckorna Åbo-Stockholm och Åbo-Lübeck kom man nu att satsa även på Englandstrafik liksom på samsegling på Sydamerika tillsammans med Finlands Ångfartygs Aktiebolag. Hans von Rettig var liksom sin far också en entusiastisk seglare och deltog i många kappseglingar.

Under 60-talet ökade den utländska konkurrensen för tobaksprodukter, samtidigt som hälsoaspekten vad gäller rökning kom att debatteras mer allmänt. Under 70-talet förbjöds tobaksreklamen. För bolaget tvingade tobakens alltmer osäkra framtid fram en diversifiering och under 70-talet gav man sig in i konfektyrbranschen, genom köpet av Merijal Ab i Uleåborg och Seres Ab i Åbo och värmebranschen, genom köpet av Purmo Tuote Produkt Ab, utanför Jakobstad, som tillverkade radiatorer. År 1977 flyttades huvudkontoret från Åbo, där man verkat i mer än 130 år, till Esbo, utanför Helsingfors.

7:e generationen

Gilbert von Rettig (1928-1994)

Gilbert övertog år 1979 ansvaret för familjebolaget. Under hans chefstid fortsatte de radikala förändringarna av företagsstrukturen som inletts under 1970-talet. Under 1980-talet gick bolaget åter in i en ny bransch när Rettig köpte Oy Sinebrychoff Ab, i Helsingfors, Nordens äldsta bryggeri. Radiatorverksamheten expanderade kraftigt genom flera uppköp både i Finland och utomlands. Under 80-talet ändrade också företaget namn till Oy Rettig Ab och år 1990 flyttade huvudkontoret till Helsingfors.

År 1992 köpte Bore Lines i Sverige Ångfartygs AB Strömma Kanal. År 1999 bytte Bore Lines namn till Strömma Turism & Sjöfart.

Gilbert von Rettig var liksom sin far och farfar seglare och skärgårdsvän. Han var också aktiv inom Åbo IFK.

8:e och 9:e generationen

Nutid

Företaget övertogs 1994 av Gilbert von Rettigs fyra barn. 1990-talet blev en tid av konsolidering och koncentration av gruppens verksamhet. Tobaksverksamheten såldes till R.J. Reynolds som ett par år senare sålde den vidare till Swedish Match. Sinebrychoffs bryggeri såldes till Carlsberg och även konfektyrverksamheten avyttrades. Företagets andel i Partek, tidigare Pargas Kalkberg, avyttrades också men senare fick bolaget möjlighet att köpa in sig i Nordkalk som hämtar sitt ursprung ifrån Partek. År 2010 blev Nordkalk ett helägt dotterbolag till Rettig Group, som företaget numera heter.

År 2012 genomfördes en serie ägarförändringar i Rettigföretagen vilket resulterade i två familjeföretag, Rettig Group i Finland och Per Christian Rettig & Co AB i Sverige.